Att ett litet sms skulle kunna ändra någons liv är inte svårt att förstå.

Men mitt liv?
Det sms jag skrev, kanske var förmycket på engång. Men jag visste inte vad jag annars skulle ta mig till
Jag menar jag kan inte bara låta det gå vidare så här längre!
Jag kan bara inte det!

Att sitta på bänken i köket och bara höra klockan ticka.
Höra Tick Tack, om hur tiden hamnar närmare och närmare dagen då jag måste "hem" igen, dock känns det inte som hem, utan det känns mer som att åka till ett ställe där jag ska sova, en plats där jag är bara för att slippa sova på gatan.
Det känns verkligen inte rätt att vara där....
Men ändå är jag det!

Jag har nu i alla fall smsat papap och alltig,
Det lilla smset som kan ändra mitt liv.
Ett sms där jag klär av mig naken
Berättar sanningen

Ett sms som pappa ännu inte svarat på.....