The Story!

Jag håller på att skriva en berättelse, en story bara för skojjs skull.
Kanske inte är så jätte bra men ni får början ändå ;)

Kampen mot familjen (temporär titel)

Det var en mörk sommarnatt, mörkare än vanliga nätter. Sandiegos barnhem låg i ljuset av en gatulampa, men ändå gjorde natten så man bara kunde utskillja skepnaden av en ung kvinnan som kom gående längst den mörka gatan, endast några få lampor lyste upp cirklar på gatans assfalt. Hon smög upp för den tresteginga stentrappan och kollade över nacken, hon såg ingen, kusten var klar. I hennes famn kunde man se två filtar, två flees filtar, en blå och en rosa. I ljuset av lampan glänser de tårar på hennes kinder när hon lägger filtarna med sina tvillingar på trappan.
Ingen visste i detta ögonblick att dessa barn som var så lika, skulle få två helt olika uppväxter.

Även fast jag bara var 9 år så var ordet hata väldigt använt i mina tankar; jag hatar mina föräldrar som lämnade mig på en sten trappa, jag hatar de övertrevliga barnmorskorna och jag hatar de här dumma barnhemmet. Jag måste här ifrån så fort som möjligt, men hur? Emelie som tar hand om barnhemmet har nyckeln till ytterdörren i ett svart skinskrin på sin byrå låda, där i ligger även värde saker som barnen kan fått med sig av sina familjer. Hon visade mig min ring för några dagar sen. Hon sa att i brevet från min mamma stod de att den tillhört min pappa. Den var helt i silver med en inristning som löd "hope" på den. Om jag ändå måste ha nyckeln i skrinet kan jag lika gärna ta ringen också, de är väl inte stöld om det skulle vara min från början?
I natt måste jag ta mig här ifrån, jag känner ändå ingen här, så vad är då meningen med att stanna om jag bara vantrivs?

Den ljusa sommar dagen mörknade och alla barnen satt i salen och åt middag, köttbullar och potatismos, jag hatar verkligen potatismos.
Vid varje måltid så fastnar min blick på en blond kille med runda kinde och smala läppar. Han ser precis ut som mig. Jag är blond med hans annsiktsdrag och jag har smala läppar. Vi är så lika att de nästan blir läskigt. Varje gång jag ser han så får jag en kännsla av att jag har någon slags kontakt med honom, men ändå har vi aldrig pratat med varandra.

Efter maten går pojkarna till en sovsal och vi flickor till en annan. Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag måste bort här ifrån.
Som varje kväll sitter barnmorskorna och Emelie i matsalen och dricker kaffe och pratar om oss barn, jag vet det för att jag har svårt att sova och ligger då i rummet brevid och lyssnar på vad de pratar om. Idag sa de någonting som fasnade
"Är inte Luzie gammal nog att få höra sanningen. Lucas måste få höra det med"
"Men sluta Anne vi har redan sagt att vi ska berätta de när de fyllt 13"
Undrar vad de var de skulle berätta. Men att vara kvar här i nästan 4 år till de klarar jag inte av. Jag reser mig långsamt upp ur sängen och smyger ut genom dörren som alltid står på glänt. När jag går förbi matsalen hör jag hur kvinnorna sitter och skrattar, jag smyger förbi och skyndar mig så snabbt jag kan upp på övervåningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0