The Story!

Fortsättningen på berättelsen ;)


Eftersom jag smygit upp för trappan så många gånger förut, för att titta på min ring medan de andra var ute i solen, så visste jag att de översta trappsteget knarrar. Jag hoppar smidigt över det, stannar upp för att se om övervåningen är tom. Jag tittar ut över våningen för att se om det finns nå nytt, men den är lika brun och tråkig som alltid. hela övervåningen består av en smal korridor med brun blommiga tapeter. Det finns endast tre dörrar, ett badrum, jourens sovrum och sedan Emelies rum, mitt mål. Efter en minut kan jag fortfarande bara höra skrattet från våningen under. Jag tittar åt väster och ser att Emelies dörr står öppen. Jag smyger in i husets enda ljusa rum. Vita väggar bed ljusgråa ränder, ett stort öppet fönster ut mot gården. Skrivbordet, bokhyllan och byrån var allting vitt, det var så ljust och vacker gemfört med resten av huset. Min blick som beundrade rummet för en sista gång fastande på byrån brevid den stora sängen, där stod det, de svarta skinn skrinet. Jag skyndar mig fram till skrinet så tyst som möjligt. Jag sliter upp locket och ser den stora rostiga nyckeln jag tar den och stoppar den i min ficka. Men jag kan inte se den silvriga ringen. Jag slänger ut allt på golvet och fryser till. Det finns två ringar, silvriga med ordet "hope" inristat. Varför finns de två? Jag struntar i att tänka på saken och tar ringen som såg ut att vara lite tjockare än den andra. Jag lägger ner ringen så djupt ner min byxficka som möjligt, jag vill inte riskera att tappa de enda jag har av min familj. Jag skyndar ner för trappan och in i sovsalen igen. Nu var de bara att vänta igen på att barnmorskorna går hem och Emelie och nattens jour går och lägger sig. Jag hatar verkligen att vänta!

Efter vad som verkade vara en timme så kikade Emelie in för att se att alla sov och sedan hörde man den gammla tantens tunga steg upp för trappan. Min tid var kommen. Jag smög ut ur rummet och i hallen kontrolerade jag att ringen låg kvar i djupet av min ficka. Nyckeln grävde jag fram och höll jag hårt i handen. Mina steg mot dörren var stadiga och bestämda. Jag skyndade mig att låsa upp dörren och sprang ut på gården mot grinden. Det var bara en fråga om sekunder innan Emelie skulle märka att nykeln var borta. På andra sidan grinden stannade jag bakom muren och kikade fram mot dörren. Emile slängde upp dörren och stirrade ut, hon såg mig nog inte för efter ett tag vände hon och gick in.

Även fast det kändes så skönt att få komma bort från de tråkiga barnhemmet i sandiego så var det en stor fråga som återstod i mina tankar. Vart går man som 9 åring utan hem och pengar?

Kommentarer
Postat av: Me

Den är fett bra!!!... skriv vidare!! ;)

2010-01-18 @ 11:53:45
URL: http://feykir.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0