Jag vet att de flesta kommer tänka något i denna stil  när de lä'st detta:
"Fan vill hon bara ha uppmärksamhet, finns så många andra som har det värre, men det kämpar och lever ändå, fan hon är bara en i mängden som måste stå i centrum, som gör vad som helst för att göra det."
Men jag orkar inte bry mej för mina vänner förtjänar en förklaring för går dagen.

Igår så klarade jag inte av mitt liv längre, jag tog steget längre an att bara skära för smärtans skull. Jag smsade er och sa att jag älskade er, att det kanske var min tur ikväll att somna in. Men det blev inte min tur, vet inte om jag är glad eller ledsen över det, jag vet inte om jag vill leva eller dö.

Varför jag ville dö igår:

Mig;
Jag orkar inte med mej själv längre.
Jag är tjock och ful.
Jag kämpar som fan med att gå ner i vikt men det verkar inte funka, har tränat som fan, men har bara gått ner 6 hg.
Jag går på skit jobbig sjukgymnastig för att få mina ben smalare så mina knän kan hålla min vikt, men det blir ingen förbättring och mina knän krossas.
Jag går på vattengympa för att få min rygg att må bättre, men på senaste tiden har jag bara mått illa för att den gör så jävla ont.
Min kropp funkar inte som jag vill;
Jag vill vara smal, vacker, en som folk vill prata med inte bara snacka skit om.

Skolan;
I skolan går det ett rykte om att jag är bara en lesbisk player som leker med killar.
Jag kan leva med att vara skolans lebb, men de behöver inte skrika det efter mej när jag går själv i korridorerna.
De behöver inte skrika saker som "Spring hem jävla lebb, ingen vill ha dej här ändå" eller "Hallå, killar är killar va fan lesbiska ska väl va kära i tjejer inte sånna snyggingar som Paul, förresten så är han sååå mcyket bättre än dig, leta efter nån som ligger lika lågt som du."
Jag orkar inte med det.
Sen går inte betygen nå bra, så en framtid kommer jag inte få. Så varför ens kämpa?

Kärlek;
Jag faller bara för fel personer.
När jag fall för My, var hon fast för en kille som var rena rama motsattsen mot mej, så en chans med henne hade jag då inte.
När jag fall för paul, fick jag miljoner fiender i skolan. Som fortfarande håller på även fast det var 11 månader sen.
När jag nu fall för, den underbara tjejen Ingrid, Så fick jag inga duma ord från henne, och det fick mej att må så bra, Men sen fick jag ett mail av henne där det stod att hon inte var kär i mej, att hon inte ville förstöra våran vänskap. Att hon älskade mej jätte mycket, men bara som vän.
Jag orkar inte med kärlek, verkar som om jag en dag ska dö ensam, så jag tänkte igår att det skulle vara den dagen redan då, men vi vet ju redan hur det gick.

Familj;
När jag försöker prata med mamma och pappa om detta så säger bara mamma, "mm, var det nå mer eller" och pappa stirrar bara på sin data skärm och mummlar "mm"
Inget mer, om jag inte kan prata med dom vem ska jag då prata med?
Pappa byter tjejer jätte ofta, så jag har flyttat runt massa gånger de senaste åren, bytt skolor, förlorat massa vänner, jag orkar inte det mer, och nu har jag till och med inte ett rum som jag kan gömma mig i när jag mår dåligt, för jag bor i ett hörn i vardagsrummet, och det ska inte en tonåring göra.
Jag har blivit utkastad tre gånger från min familj.
1:a gången var det mamma som kastade ut mej för att jag berättade att jag älskade tjejer mer än killar, hon fick slag och sa att hon inte ville ha med mej att göra.
Jag åkte då och bodde med pappa och hans då varande tjej Etty
2:a gången så var det pappas tjej Etty som kastade ut mej, för att hennes döttrar sa att jag slog dom, och att jag snodde Etty's smycken, detta gjorde jag inte, det var bara lögner, pappa visste om det, men ändå sa han inte ett ord när Etty sa att jag skulle packa mina väskor och dra.
Jag åkte då och bodde med mormor och morfar i rotebro.
3:a gånger var det då mormor och morfar som kastade ut mej, bara för att jag åkte rutn med pappa på hans jobb på helgerna, leverera möbler åt Ikea, och då kom vi alltid hem jätte sent, vid typ 11-12 på kvällen, och det tålde inte morfar så han sa att jag måste flytta.
Pappa hade ingen stans själv att bo under denna tid, men efter mycket om och men fick vi hyra min farbrors lila lägenhet där jag fick, med min onda rygg, sova på en luftmadrass i vardags rummet, utan några av mina saker framme för det fanns ingen plats.
Min farbror va på semäster i thiland med sin tjej och vi skulle få bo i hans lägenhet i minst ett halv år, men efter 3 månader så ringde han pappa och sa att han var på väg till flyget hem.
Vi hade då ingen stans alls att bo på. jag ringde mamma i paniken och frågade om jag fick bo hos henne i uppsala ett tag tills pappa hittat ett ställe där han och jag kunde bo på, men det ända hon sa till mej var "Jag vet inte dte är så trångt, jag måste tänka på saken." Det ska inte en mamma säga, hon ska välkommna mej in i hennes lägenhet, inte utvisa mej.

Jag har försökt att prata med bris men det hjälper inte, det blir ingen skillnad alls.
Jag har oxå försökt att prata med Psykolog och skolkuratorn, men det blev bara värre, de drog in sociala, och jag satt då där med soc, kuratorn, mamma och pappa. Jag satt där var nära till tårar, men pappa fattade endå inte hur allvarligt min hälsa sjunkit, och mamma fick det att bara handla om henne.
När pappa fick reda på att jag var en flicka som skar mej, så sa han bara "Det är inge bra att du gör så där, för de kommer gå ut över mej sen." Borde han inte skälla ut mej som fan? Eller kanske säga att han vill hjälpa mej att komma ut de, att han vill få mej att må bättre?
Nej det är klart, han har ju inte tid för han jobbar hela tiden; på vardagarna jobbar han från 8 och är hemma vid 8-9 på kvällarna.
Sen på helgen så jobbar han från 9 och är hemma vid 10 ibland 11 halv tolv på kvällen.
Jag behöver en pappa som är hemma och pratar med mej, inte en som bara jobbar och aldrig är hemma och när han väl är det, så är han aldrig allvarlig, han går inte att prata med.
Han kommer ibland och ställer sej i vardagsrums dörröppningen och halv skriker med en tillgjord röst  "Va' Gör du?!"

Jag hade ett par underbara vänner förut, som alltid stod vid min sida, men de fick jag lov att lämna när jag flyttade och nu tar det två timmar för mej att åka och hälsa på dem, så jag skolkar ibland för att träffa dem, och det blri ganska ofta, så min skola går ännu sämre då.


Detta är typ anledningen till mina självmordstankar, detta är anledningen till att jag inte vill vara jag, jag vill inet vara Caroline, jag vill vara en flicka som är lycklig, som har en familj som älskar henne.

Jag hoppas att ni alla förstår varför mitt val var att vilja dö igår, jag hoppas ni inte hatar mej för mycket nu, men detta är i alla fall den äckta jag, den äckta äkliga fula dumma sanningen som jag levr i.!

Förlåt ännu en gång för att jag skrämde er så mycket med smset igår, men jag trodde verkligen att jag inte skulle leva idag, men jag hade visst fel.
Jag är så ynklig att jag inte ens kan ta död på mej själv :'(