Jag: Då (2000-2007)

Det var alltid jag som satt själv.
Det var alltid jag som var tyst och höll mej utanför samtalen.
Det var alltid jag som blev mobbad eller ut stött.
Och det var alltid jag som rodnade om nån försökte prata med mej.

Under denna tid så var det alltid jag som höll mej undan och bara var för mej själv, för de andra vågade inte va med mej för dom trodde att dom skulle bli mobbade då.
Jag satt i mitt lilla hörn och bara var för mej själv, jag pluggade mycket för att det var det enda jag kunde göra eftersom jag inte hade nå vänner som jag kunde spendera tid med.

Jag var mobbad och utfryst, och jag kommer ihåg att jag bara ville dö.
Under dessa årtal så har jag försökt att ta mitt liv, jag har suttit i ett fönster och varit nära på att hoppa, men blev chockad av en låt som kom på radion så jag gjorde det inte (låttitel : Ready to fall)
Jag har skurit djupt, och jag har tagit tabbletter men inget funkade.

Så jag gav upp, och tänkte "nu jävlar får det vara nog!"

Jag: Nu (2008)

Det är ofta jag som startar samtal.
Det är ofta jag som får de andra att skratta.
Jag rodnar inet längre när nån försöker prata med mej.
Och jag inbjuder mej själv in i samtalen.
Det är ofta jag som berättar sanningen om vad nån sa om den andra.
Det är ofta jag som får sms och mail om att de vill ha tröstade stöd av mej.
Och det är klart att det är jag då som tröstar dem så gott jag kan.

Idag blir det inet mycket pluggande av, pga vänner och familj (bra och dåligt)
Idag så är det jag som sitter och skrattar inte gråter.
Idag är det jag som förstår, att det var tur att jag inte gav upp dom där åren.

Jag har kollat på tablett burkar och fått spykännslan
Jag har kollat på knivar och använt dom, men aldrig så hårt igen som då.
Jag har suttit i fönster och kollat på stjärnorna men jag har aldrig viljat hoppa ner.

För ett år sen lovade jag mej själv att aldrig mer bli ner tryckt som jag blev då.
Att aldrig mer försöka ta mitt liv.

Jag försökte för ett par veckor sen, men jag är glad att min kropp sa ifrån och spudde upp de på engång.

Jag har pratat med en väldigt smart man en gång och han sa till mej " Vi alla har en mening i livet, och vi kommer inte dö fören vi har gjort det vi är menade att göra"

Han är smart och jag förstår idag vad han menar,
Min mening med livet är inte att få mej själv att må bra och leva lyckligt, utan min mening är att få dem andra, mina vänner och de som behöver hjälp, att leva lycklgt, Det jag är menad att göra innan jag dö är att hjärlpa andra.

Denna man hoppas jag att jag frå prata med igen så jag kan få råd om hur jag ska klara det, jag har bara pratat med han en gång, men han är endå den som finns i mina tankar för att hjälpa mej igenom min resa.

Tack Rick, du är bäst, tack för att du förstod den kvällen vad jag mena utan att jag sa det, tack för allt <3

//Carro