Igår var jag på begravning för en släkting har dött.
Under hela begravningen kämpade jag med tårarna.
Bara av att se hur stor saknad och hur mycket kärlek det fanns i tummet så fick det mig att gråta.

Jag hoppas innerligt att detta var min sista begravning som jag behöver gå på.

Denna man som dog träffade jag en del  gånger. 
Alltid när vi sågs var han glad och social.
Han bjöd alltid på fika och han var alltid prat glad!

Det är så jag kommer komma ihåg honom!

När mamma ringde mig för några veckor sen och sa att han dött så kom det några tårar
Men när vi laggt på så var det första jag tänkte 
"Han är inte död"
Nån vecka senare ringde hon och sa att datumet var satt den 2 December,
Det var då jag grät på riktigt. 

Det verkar så overkligt tills man vet att begravningen kommer.

Vi kommer nu leva livet med mannen i vårat hjärta 
Vi kommer nu leva livet och stöta på minnen genom tiderna.
Vi kommer nu leva och titta upp mot himlen och veta att Mannen mår bra nu
Veta att Mannen är älskad av många 
Men att detta kanske var bäst
För nu slipper han lida mera! 

R.I.P <3